Lucka 12

En hel familj i samma lag

Gästlucka Mikaela Löfgren

Det hände sig vid den tiden på året att klubben skulle åka på 25-manna – två lag skulle vi ha för första gången någonsin! Listan för anmälan kom ut och Hanna utövade en lätt social press till anmälan. Två av familjens orienteringsrävar anmälde sig som löpare och två skulle vara entusiastisk hejarklack. Så gick tiden och tävlingen kom allt närmare. Det började gå rykten om att det nog var lite tunt på löparfronten, en efter en hade hoppat av. Den där skadade foten som en av hejarklacksmedlemmarna skyllde på var tydligen inte ett så starkt skäl att stå utanför laget längre. I veckan före tävlingen hördes allt mer desperata vädjanden om att det behövdes ytterligare folk till laget och när det började ramla in förkylningar började vi inse – även den fjärde familjemedlemmen, 9 år, skulle kanske behöva ställa upp som löpare.

Så kom fredagen och bussen lämnade Lindome, hämtade upp löparna från Herkules och for målmedvetet mot hotellet i Södertälje. Vi passerade stadsgränsen och bussen anlände utan större bekymmer till hotellet. Fel hotell. Södertälje har tydligen två Scandic och vi hade hamnat på det andra. Busschauffören fick någon form av lätt panik och cirkulerade runt större delen av Södertälje i 20 minuter på jakt efter rätt hotell (inklusive ett stopp för broöppning). Vi siktade på att nu hade vi bommat färdigt för helgen.



Lördagen började som väntat betydligt tidigare än man skulle önskat sig, men efter en kortare bussresa och en längre promenad tog vi oss till Uvens klubbtält. Den första familjemedlemmen skulle springa sträcka 2 och vankade nervöst runt tältet innan han fick ge sig ut. Eftersom övriga familjemedlemmar skulle springa sträcka 4 och 6 var skribenten alldeles för nervös för att koncentrera sig på hur han sprang, men i mål kom han och verkade inte vara allt för missnöjd.



Nu började det bli dags för de två yngsta att ge sig ut och en viss nervositet spred sig, men med lite stöttning och pepp från Hanna och de två andra fjärdesträckslöparna i lag 2, Anna och Anna (tack, tack och tack) kom alla iväg och i mål. Alla kontroller hittade, ingen vilse – och stora leenden vid målgång.

Så nu kunde den fotskadade skribenten fokusera på sin egen sträcka. Under mitt lopp hann Gustav Bergman både starta, springa förbi mig tre gånger i skogen, varva, gå i mål och göra segerintervju, låt oss lämna loppet med den kommentaren 😊

Efter en lång dag kom vi tillbaka till hotellet. Trötta, men nöjda tömde vi tacobuffén på hotellet och somnade gott. Söndagen bjöd på en nästan lika tidig morgon och 25-mannamedeln och sen den (lite) sega bussresan hem.

I övrigt…

… är jag grymt imponerad över hur många i våra två lag som kämpade sig runt banor betydligt längre och svårare än de brukar springa.

… är det oväntat kul att springa samma i samma stafett som världseliten.

… imponeras jag av kämparinsatserna av de löpare som skadade sig under loppet men ändå kämpade sig igenom sina sträckor.

… vill jag ge en stor eloge till övriga barn och ungdomar som till synes helt utan nervositet sprang sina sträckor och gav järnet i skogen.

… gör Hanna en fantastisk samordningsinsats för att det ska bli så bra som det blir.

… var det en grym insats att vi fick runt två lag!

… är 25-manna otroligt kul!

Det finns få saker jag tycker är så kul inom orienteringen som stafetter och 25-manna ligger mig lite extra varmt om hjärtat. Det är något visst med känslan av att vara del av ett lag, trots att vi håller på med en individuell idrott. Och den här gången blev det lite extra speciellt för mig, eftersom det slutade med att hela familjen deltog för första gången, dessutom i samma lag.

Vi tackar Mikaela för denna fina berättelsen från vår resa. Blir ni inspirerande och vill se mer bilder, dessutom få tårta eller bara umgås en trevlig kväll med klubben så påminner vi om träffen på torsdag, (som vi skrev om i lucka 6).